Puh!

Projekt två är över! Eller nästan i alla fall, vi har bara slutredovisningen på tisdag och onsdag kvar. Men den ska vi nog klara av om jag så ska gå gråtande därifrån. Jag sitter just nu och vrider och vänder på mitt projekt för att få en så bra redovisning som möjligt och samtidigt LAGAR JAG MAT! Något som var flera veckor sedan och det ska bli så otroligt gott att äta något som inte är tillagat av fabriker eller resturanger. Ikväll blir det nypotatis, stekt minimajs, blomkål och fiskpinnar med soltorkadetomatshoummus. Mums!
 
En del av mitt projekt. Det kommer så småningom fler bilder.
 

Idag har jag njutit av solen i Malmö på Malmö Garden Show. Jag, Anna och Hanna tyckte att det var dags för lite balkonginspiration och trevligt umgänge. Det fanns så himla mycket inspiration och fina grejer. Hanna blev helt till sig över Svenska Bonsaisällskapet. 
 
Vi myste och njöt sen gick vi till T.G.I Fridays på lilla torg och åt en otroligt god laxsallad. Jag känner mig fortfarande lite socialt handikappad efter att ha haft mest kontakt med en dator den senaste veckan och en bild säger ju mer än tusen ord, så dagen sammanfattas nog bäst med bilder.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Söndagsångest

 
Jag sitter här med massa bilder av Drottninghög och försöker reda ut det kaos som råder i mitt huvud. Detta projekt tar verkligen musten ur en. Jag känner mig så otroligt liten i hela det här. Hur ska jag kunna? Hur ska jag veta? Är två frågor som hela tiden vill ta sig fram och göra mig ännu mer osäker. 
 
 

Liknande inlägg

För att alla kvinnor ska våga gå genom parken

Klockan är 17.23 och jag är påväg till parken som ligger mellan busshållplatsen och hemma. Det är den kortaste vägen. Jag tänkter på vad Viktoria var med om förra veckan och tar instinktivt tag i min nyckelknippa när jag minns att Lisbet Salander lyckades att slå sig fri från en man genom att riva honom i ansiktet med sin bilnyckel. Egentligen är det väl överdrivet, men jag kan inte hjälpa att jag är lite paranoid och lättskrämd. Eller förresten, är jag egentligen det? Eller är det så vardagen ser ut för kvinnor? 

När Viktoria skulle gå hem till mig genom samma park vid 18snåret blev hon plötsligt stoppad av två män som frågade om hon hade en kort, tight kjol på sig. När hon frågande tittade på dem började de istället procka på att hon skulle ge dem pengar. Men innan hon hann bli rädd kom det några förbipasserade och Viktoria skyndade hem till mig.
 
Detta påminde mig om när jag för några år sedan var på underklädesavdelningen på Lindex. Jag och en kompis stod och tittade på BH:ar och plötsligt känner jag att någon grabbar tag i min rumpa och klämmer åt. När jag vänder mig om står där en vilt främmande man och tittar på mig med lugn i blicken. Precis som om han brukar gå runt och titta på undesklädesavdelningen på Lindex och klämma flickor på rumporna. Jag blev så otroligt chokad att jag bara gick där ifrån. Efteråt kunde jag inte sluta fundera på om jag var för utmanande klädd (trots att jag hade ett långt svart linne och svarta tights) eller om jag på något sett uppmuntrat till mannens beteende, vilket jag i efterhand inser är helt sjukt. Båda dessa händelserna är sexuella trakasserier som varken jag eller Viktoria har på något sätt övervägt att anmäla. När jag började tänka allt mer på detta, ställer jag mig frågan varför? VARFÖR skulle det vara okej för killar att trakassera tjejer de möter på gatan? VARFÖR ska jag vara tyst och gå därifrån?
Jo, för att det är något som händer alla. Det är en vanlig företelse som man får vara beredd på om man är född till kvinna. I vårt jämställda, lilla lagomland är detta en vardag för kvinnor. Om man går genom livet och bara har blivit verbalt antastad eller lite tafsad på, då har man haft tur. Då har man klarat sig undan våldtäkter och misshandel så egentligen ska man väl bara vara glad att det inte var värre än så... Jag får helt enkelt gå med handen tätt omslingrad nyckelknippan genom parken mitt på ljusan dag och vara lycklig att jag bara blivit lite tafsad på.