Om jag ändå fick lov att
Jag älskar att kladda. Det är något som är så himla befriande med det. Det spelar ingen roll om det är att
trampa i geggamojja, måla tavlor med fingrarna eller lägga sig i vattenpölar, det är precis lika fascinerande vilket som. För mig har det alltid varit konstiga saker som har fångat mitt intresse (hur många gånger tjatar jag inte om hur fascinerande det är att det finns olika årstider?) med kladd är nog ett utav de mer passionerande intressena. Häromdagen råkade jag spreya kopparfärg på vardagsrumsgolvet och det nymålade soffbordet. Oj, sa jag sen gick jag och hämtade färg och målade över det.
Något som dock är ännu mer fascinerande än det där tillfälliga kladdet som inte riktigt är meningen utan bara råkar bli är det tillåtna kladdet. Som när man till exempel får lov att kasta ballonger fyllda med färg på väggarna. Det hade ju blivit en otroligt vacker fondvägg i sovrummet och för att inte tala om vilken känsla det hade varit att få kasta färg och sedan få spendera år med att fascineras över hur det runnit, blandats och skapats. Jag skulle nog aldrig sluta stirra på fondväggen. Men jag tror varken min älskade Andreas eller vår hyresvärd skulle bli så himla fascinerade eller uppspelta. Det får helt enkelt förbli en härlig dröm. Tillsvidare.
Något som dock är ännu mer fascinerande än det där tillfälliga kladdet som inte riktigt är meningen utan bara råkar bli är det tillåtna kladdet. Som när man till exempel får lov att kasta ballonger fyllda med färg på väggarna. Det hade ju blivit en otroligt vacker fondvägg i sovrummet och för att inte tala om vilken känsla det hade varit att få kasta färg och sedan få spendera år med att fascineras över hur det runnit, blandats och skapats. Jag skulle nog aldrig sluta stirra på fondväggen. Men jag tror varken min älskade Andreas eller vår hyresvärd skulle bli så himla fascinerade eller uppspelta. Det får helt enkelt förbli en härlig dröm. Tillsvidare.
