Gröna backar, vita blommor och korta byxor

 
De dagarna känns långt borta. Eller nej, förresten, de känns som en dröm som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Var de verkligen på riktigt? Kommer de verkligen igen? 
Andreas brukar alltid skratta åt min fascinisation över de olika årstiderna, men jag kan helt enkelt inte sluta förundras över hur värmen kommer och hur värmen går, hur löven faller och slår ut, hur blommor knoppas och sedan vissnar.
Sommaren känns så otroligt avlägsen när regnet piskar i ansiktet och fötterna blånar av kyla. Jag har svårt att förstå att jag befinner mig på samma plats under alla årstider för allt ter sig så olikt. Men det är det som är det bästa med årstider, allt kommer och allt går medan ingenting består. Precis som livet i övrigt. Och när det inte består kan man vandra tillbaka i sina minnen och njuta, förundras och påminnas. 

Liknande inlägg

Kommentera inlägget här: