Miss representation

Min lediga, regninga torsdagsförmiddag har jag spenderat i soffan framför den amerikanska dokumentären Miss representation som just nu finns tillgänglig på Netflix. Det är en dokumentär som behandlar massmedias nedsättande bild av kvinnor och hur den bidrar till att kvinnor är underrepresenterade i ledarskapspositioner i samhället.
 
 
 
För hundra år sendan hade kvinnor ingen rätt att påverka samhället, inget inflytande över framtiden eller frihet att välja sina liv. Kvinnor hade inte rösträtt, de var mycket sällsynt att de fick utbildning och de stod under sina manliga förmynadare. Varför?
Kvinnor ansågs inte vara tillräckligt intellektuella och deras hjärnor kunde således inte hantera den sortens kunskap, frågor eller frihet. Kvinnor hade så många andra val som de var mer kvalificerade för. Vilken frisyr som passade bäst till en rosa balklänning, hur man bäst snörade sin korsett eller hur man gjorde för att snärja en man.
 
Trots att det gått hundra år, trots att samhället har förädrats och trots att kvinnor idag har en större chans till ett friare liv så lever samhället kvar i de tankebanorna. Kvinnor ska i första hand värderas utefter
1. Kroppen
2. Utseende (sminkning och klädval)
3. Kvalifikationer
4. Personlighet
 
Vilket leder till en otrolig hets bland unga flickor att vara något som, i det stora hela, varken finns eller betyder något. Att ha en perfekt kropp och ett vackert yttre är viktigt för många, mig själv inkluderat. Men varför egentligen?
 
 
När vi hela tiden matas med ord som beskriver vårt utseende istället för våra handlingar eller meriter så blir det en självklarhet att fokusera på det yttre för att på så vis förtjäna vår omgivnings uppmärksamhet och kanske också få fram vårt budskap. Tyvärr så fungerar det inte så.
Genom att gå vår omgivning och vårt samhälle till mötes förlorar  flickor och kvinnor sin självkänsla och blir då absolut inte tagna på allvar. För där står vi, vackra och smala med en gnagade osäkerhet och en fråga om vad det var vi egentligen ville åstakomma. 
 
Det är dags nu. Jag orkar inte höra mer om hur jag ska gå på 5:3 diet, äta LCHF eller "gå bort sambokilona på 5 veckor". Jag orkar inte ser mer TVreklamer om hur Proaktiv har hjälpt alla kändisar. Jag orkar inte se fler Top Model program där det finns en Plus Sizemodell som har samma byxstorlek som hälften av mitt kompisgäng. Framför allt orkar jag inte spendera så mycket av min tid åt att fundera på allt det här. 
 
Vi är bra som vi är! Våra åsikter betyder något även om vi går upp 10 kilo. Vi kan påverka samhället trots celluliter på låren och pormaskar på näsan. Frågan är bara när vi tillåts och vågar ta den plats som vi förtjänar och som behövs för att vi ska leva i en demokrati?
 
 
Tyvärr är det här vi idag är när det gäller utvecklingen av feminism i världen. Den är missupfattad och förvrängd. Främst för att inte också män ska förstå att det behövs reformer och nya normer för att deras mammor, fruar, systrar och framför allt döttrar ska ha samma förutsättningar i livet om dem.
För att varken deras söner eller döttrar ska skära sig i handlederna för att de blir kallade feta, för att deras mammor ska få lika mycket pension som deras pappor, för att de ska få lika mycket tid med sina barn som sina fruar, för att deras systrar inte ska bli bemötta med skratt när de vill bli statsminister medan deras bröder blir retade för att de vill bli frisörer. 
Vi behöver ändra saker och ting för att få ett samhälle där alla dina familjemedlemmar får möjlighet att ta lika mycket plats och kan drömma om samma framtid. 
 
 
Kommentera inlägget här: